Han vaknade på natten, trevade efter hustrun vid sin sida men famlade i tomma intet. Bredvid honom i sängen gapade en mörk, djup grop. Han riktade lampan ner i den utan att se botten. Det värsta var att gropen började dra honom till sig så fort han tänkte på hustrun. På samma sätt som den starka virvel som uppstår när ett fartyg sjunker drog den till sig allt inom räckhåll. Lika stor som en ångare hade hon ju inte varit, tänkte han förvånad över kraften i suget. Han kände hur lakanet åkte iväg under honom och tog tag i sänggaveln för att inte glida efter täcket ner i det avgrundshål som öppnade sig i hans sovrum, när även sängen försvann i mörkret. Han försökte att inte tänka på hustrun, lyckades med det en stund och fick ett bättre grepp om elementet. Men i ett ostädat hörn på golvet låg ett av hennes hårspännen, och denna lilla bit materialiserat minne fyrade av sin laddning. Han märkte hur all inredning i rummet for förbi honom, och sedan försvann även rummet i gropen. Tillsammans med rummet, lägenheten och kanske huset också, tillsammans med alla grannarna, hela gatan och förmodligen även hela staden och världen, där de en gång levt ihop, föll han genom mörkret. När han nådde botten, mjuk och fuktig som ett träsk, klibbig och stinkande, slog det honom att det inte var så farligt. Gropen var inte så djup som den sett ut. Hålet var i själva verket ganska grunt. När han tagit sig upp igen skulle han kanske tacka henne för att hon gått sin väg utan onödiga scener och lämnat honom i fred.
Översättning: Mats Larsson