Skip to main content

Benjamin Tuček: Drömproblem

Jag dricker upp den hundratjugoandra koppen kaffe och tänder den trehundrafemtonde cigaretten. Jag sitter här i oasen och får inte somna, för jag har ett allvarligt problem med drömmar. Flygande drömmar. Jag flyger iväg till en plats och vaknar där. För det mesta är det inget problem att komma hem igen genom att ta en buss, ett tåg eller lifta, men jag har redan flugit ända till Polen en gång och nu har jag hamnat i Sahara. Jag dog nästan av törst, trots att jag gick och lade mig hemma i räddningsoverall med pass och ryggsäck fastsurrade vid ena armen. Vad skulle jag ta mig till på Mars? Jag har inte sovit på tolv nätter, men nu förlänger månen kokospalmernas skuggor igen. Jag hör mina egna snarkningar, och här som det i vanliga fall skulle kunna vara så vackert.

Översättning: Lova Meister

Benjamin Tuček: 322 ord

Han drömde att han tilldelades en uppgift. Under en dag fick han använda 322 ord, inte fler. Han vaknade tidigt, när det ännu var mörkt, och funderade på vilka ord det var. Han visste inte och försökte somna om. Varför just han?
Senare på dagen märkte han att han upprepade sig, använde samma ord flera gånger. En sådan lyx kunde han inte tillåta sig, med en så begränsad daglig ranson ville han måna om språklig variation. Han oroade sig lite för att inte kunna uttrycka alla sina behov men lärde sig snart att göra en exakt bedömning så att han inte skulle behöva överskrida den givna mängden ord.
Sedan slog det honom att de 322 orden måste gälla åt båda hållen – inte mer, men inte heller mindre. Han fick se upp så att han inte tystnade i förtid. Klockan var sju på kvällen och han hade bara använt 105 ord, men hade ingen att säga något till.
Han ringde till en telefonoperatör på en gratislinje. Han pladdrade på och kom upp till 300 ord, men sedan fanns inget mer att prata om, så han lade på.
Han gick ut. Det var öppet i dygnetruntaffären. Han kunde inte expeditens språk, gick hem igen och satte på teven. Han upprepade vissa ord och nådde utan problem upp till den föreskrivna mängden.
Han gick och lade sig nyfiken på nästa uppgift.

Översättning: Tora Hedin

Benjamin Tuček: Tidtabellen

Hon låg bredvid sin man när telefonen ringde. Det var tidigt på morgonen, solen hade knappt gått upp och bara ett grått sken österifrån trängde in i rummet. Hon lyfte luren.
”Fem och femtiofem, sex och arton, sju och tjugofem, åtta och tio, nio och tjugotre…” sade en mansröst tydligt.
Hon dolde luren i handen och tittade bredvid sig. Hennes man låg med ryggen vänd mot henne och snarkade. Hon tittade närmare på honom och tänkte på hur länge han hade legat så. När hon åter tryckte luren mot örat fortsatte mansrösten:
”Tolv och femtiotre, tretton och arton…”
Hon lade på luren, steg tyst upp och gick ut ur rummet. När hon kom tillbaka hade hon klätt på sig. Tyst öppnade hon garderoben och tog fram sin kappa och resväska. Försiktigt kysste hon sin man.
”Ska du redan gå?” mumlade han halvsovande.
”Ja.”
Hon gick längs perrongen med väskan i handen och steg på tåget. Knappt hade hon satt sig förrän det åkte iväg. Utanför fönstret for landskapet förbi och hon somnade. Hon var tvungen att åka länge, hela dagen, innan hon steg av. Hon var i en fullkomligt främmande stad. Ingen väntade på henne. Hon gick igenom stationshallen och försvann ut på gatan.
Hon knackade på och steg in. En främmande man stod vid spisen och lagade mat. Hon omfamnade och kysste honom. Han tog resväskan och bar in den i sovrummet.
”Hur var resan?”
De väcktes av telefonen. Mannen lyfte luren.
”Sex och femtio, sju och trettio…”
Mannen räckte luren till kvinnan.

Översättning: Mats Larsson

Benjamin Tuček: Vanor

Hans hustru stod inte ut med den tomma lägenheten. När hon kom hem från affären och satte ner matkassen med en smäll, tyckte hon om att han genast tog och bar iväg den, även om han inte alltid bar den till köket. Hon vande sig vid att hitta kassen i badrummet eller på balkongen. Visserligen ställde hon till med en scen, men egentligen tyckte hon om det. När han hade dött blev kassen kvar där hon ställde den. Det gjorde henne helt förkrossad. Matkassens stillastående drev henne till förtvivlan. Hon provade med en annan, men det hjälpte inte.

Översättning: Mats Larsson

Benjamin Tuček: Oro

De oroade sig för honom, eftersom han inte visat sig på länge. Han gick inte någonstans och gjorde inte någonting. De ringde honom, telefonen surrade, ingen svarade. Tills plötsligt luren ljudlöst lyftes i andra änden.
”Hallå? Det är vi, dina vänner.”
De kände tystnaden, stel, gravlik, som slingrade genom luren och krypande kramade deras hjärtan så att de knappt hann lägga på. Sedan ringde de honom aldrig mer.

Översättning: Lova Meister

Benjamin Tuček: Sjömannen

Vid midnatt trimmade han seglen och rodret och gick till sängs. Varannan timme gick han upp och kontrollerade kursen. Hans lägenhet flöt genom staden, drev fram i vinden utmed gatorna. Han fick inte mycket sömn, men han klarade sig. Besättningen hade varit på bordell i ett halvår nu, så han var ensam på färden.
På morgonen kastade han ankar i toaletten och var i en ny hamn igen. Han svabbade däcket, öppnade fönstren, lät seglen torka och gick ut för att fylla på förråden, roa sig och så.
På natten återvände han ombord. Han tände lanternan på antennmasten för tankfartygen som rullade över vattnet i natten. Så gav han sig av igen, mot horisonten, runt jorden.

Översättning: Tora Hedin

Benjamin Tuček: God morgon, pappa

Han ställde sig framför spegeln i badrummet men kunde inte se sitt ansikte i den. Snopen såg han sig omkring, som om han letade efter sitt ansikte någon annanstans, och tittade på nytt i spegeln. Fortfarande fanns han inte där. Han visslade högt och gick ut ur badrummet. Barnen höll redan på att äta frukost och sa god morgon till honom. De var väluppfostrade och ganska så självständiga. Innan de gick till skolan märkte de ingenting. Han gick tillbaka in i badrummet. Inte heller nu kunde han hitta sitt ansikte i spegeln. Förvirrad stod han och trampade. Hans hustru kom in, sköt försiktigt undan honom och började borsta tänderna. Han tittade på hennes ansikte i spegeln. Hon hade åldrats, slog det honom. Hon bara mumlade något, sköljde munnen och gick sur ut. Han stod och trampade igen. Han stirrade på ansiktet i spegeln. Hustruns ansikte hängde där som en kvardröjande bild och betraktade honom. Hans eget ansikte saknades fortfarande. Det går kanske över, tänkte han när han hörde hennes röst och dörren som slog igen.

Översättning: Mats Larsson

Benjamin Tuček: Gropen

Han vaknade på natten, trevade efter hustrun vid sin sida men famlade i tomma intet. Bredvid honom i sängen gapade en mörk, djup grop. Han riktade lampan ner i den utan att se botten. Det värsta var att gropen började dra honom till sig så fort han tänkte på hustrun. På samma sätt som den starka virvel som uppstår när ett fartyg sjunker drog den till sig allt inom räckhåll. Lika stor som en ångare hade hon ju inte varit, tänkte han förvånad över kraften i suget. Han kände hur lakanet åkte iväg under honom och tog tag i sänggaveln för att inte glida efter täcket ner i det avgrundshål som öppnade sig i hans sovrum, när även sängen försvann i mörkret. Han försökte att inte tänka på hustrun, lyckades med det en stund och fick ett bättre grepp om elementet. Men i ett ostädat hörn på golvet låg ett av hennes hårspännen, och denna lilla bit materialiserat minne fyrade av sin laddning. Han märkte hur all inredning i rummet for förbi honom, och sedan försvann även rummet i gropen. Tillsammans med rummet, lägenheten och kanske huset också, tillsammans med alla grannarna, hela gatan och förmodligen även hela staden och världen, där de en gång levt ihop, föll han genom mörkret. När han nådde botten, mjuk och fuktig som ett träsk, klibbig och stinkande, slog det honom att det inte var så farligt. Gropen var inte så djup som den sett ut. Hålet var i själva verket ganska grunt. När han tagit sig upp igen skulle han kanske tacka henne för att hon gått sin väg utan onödiga scener och lämnat honom i fred.

Översättning: Mats Larsson