Han ställde sig framför spegeln i badrummet men kunde inte se sitt ansikte i den. Snopen såg han sig omkring, som om han letade efter sitt ansikte någon annanstans, och tittade på nytt i spegeln. Fortfarande fanns han inte där. Han visslade högt och gick ut ur badrummet. Barnen höll redan på att äta frukost och sa god morgon till honom. De var väluppfostrade och ganska så självständiga. Innan de gick till skolan märkte de ingenting. Han gick tillbaka in i badrummet. Inte heller nu kunde han hitta sitt ansikte i spegeln. Förvirrad stod han och trampade. Hans hustru kom in, sköt försiktigt undan honom och började borsta tänderna. Han tittade på hennes ansikte i spegeln. Hon hade åldrats, slog det honom. Hon bara mumlade något, sköljde munnen och gick sur ut. Han stod och trampade igen. Han stirrade på ansiktet i spegeln. Hustruns ansikte hängde där som en kvardröjande bild och betraktade honom. Hans eget ansikte saknades fortfarande. Det går kanske över, tänkte han när han hörde hennes röst och dörren som slog igen.
Översättning: Mats Larsson