“Hon pratar pipigt och hackigt, avslutar varje mening med antydan till en snyftning. Jag förstår knappt vad hon säger. Ingreppet var tidskrävande, allt gick som det skulle, det borde bli bättre, vi måste ha tålamod. Det märks att hon är tvungen att haspla ur sig denna besvärjelse stup i kvarten. Med uttryckslös röst föreslår hon att jag kan komma och hälsa på honom, om jag vill…” Läs fortsättningen här!
Tidigare avsnitt av den fristående fortsättningen på Emil Hakls roman Föräldrar och barn hittar du på sidan Regler för löjligt uppträdande i menyn till höger.